Det har varit tomt, riktigt jävla tomt. Dock i bara några timmar, men det kändes som en hel jävla evighet. Jag vill aldrig känna så igen. Att förlora någon som man inte vill förlora är nog bland det värsta som finns. Ett litet steg fel kan bli så otroligt STORT. Jag blev knäckt, är fortfarande lite grann. Att det är så enkelt att knäcka någon, varför? Jag har säkert också knäckt honom, fast under en längre tid. Att han ens orkade stå ut så länge... Även om detta var bland det värsta som hänt, att behöva slänga ut alla saker, försöka ta bort alla minnen och dämpa ångesten, så var det detta som behövdes för mig att öppna ögonen, även för honom. Det fick oss att se va fan vi håller på med. "Man inser vad man har när man väl mister det", det är så jävla sant.
Vi är ett par idag. Det känns bättre än någonsin, helt underbart. Jag älskar honom. Ett liv utan den människan, det finns inte på kartan. Det skall alltid vara du & jag. Jag vill aldrig känna tomheten igen, det skall inte finnas där. Detta kommer bli bra, det ordnar sig. Jag vill bara se dig le igen.
This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar